Den tredje formen av bön är förbön, och detta är den typ av bön som kan betraktas som en kamp. Att lovprisa Gud är inte arbete; det är underbart! Lovprisning är spontan. Det öppnar upp en underbar gemenskap med Gud. Och det är inte jobbigt när jag ber till Gud för mina behov, jag är självklart intresserad av det som angår mig. Så det är lätt att bli engagerad i sådana böner. Men när jag ber för andra, då inser jag att jag måste kämpa. Paulus säger samma sak i slutet av sitt brev till kyrkan i Kolosse, när han nämner en av sina medarbetare. ”Epafras, som är en av er, hälsar. Han är en Kristi Jesu tjänare som alltid kämpar för er i sina böner, för att ni ska stå fasta, fullkomliga och helt övertygade om allt Gud vill” (Kol 4:12). Genom att använda ordet ”kämpa” låter Paulus oss veta att denna typ av bön är en kamp. Genom förbön sträcker jag mig utanför mig själv. Jag ber inte längre för mina egna behov, utan för människor omkring mig. Jag ber för min familj och för mina grannar som inte känner Jesus Kristus än. Jag ber för vårt land och dess ledare. Jag ber för den förföljda kyrkan i världen och för de behov som medlemmarna i Kristi kropp har. Genom förbön förmedlar jag andras behov som har fått min uppmärksamhet. Det är fantastiskt att vi kan vara en del i ett sådant verk och det är fantastiskt vad som kan uträttas genom förbön. Det var min förmån att vara Corrie ten Booms pastor, när hon var drygt 80 år. I början när hon befann sig häromkring brukade hon komma till vår kyrka i Costa Mesa. Men efter sin hjärnblödning, när hon inte längre kunde komma till kyrkan, lyssnade hon på gudstjänsterna på radio. Ibland brukade Corries vårdare ringa till mig från hennes hem, och be mig komma och besöka henne. En dag var hon väldigt nedstämd på grund av sin fysiska försvagning. Hon hade alltid varit en så vital och engagerad person. Hon hade under trettio år rest över hela världen och predikat och berättat om sina erfarenheter. Men nu kunde hon inte lämna sitt hem, och det gjorde henne väldigt nedstämd. Hon kunde inte förstå varför Gud höll henne vid liv när hon inte kunde vara aktiv längre. Medan jag pratade med henne, påminnde Gud mig om en kvinna i England, vars bön om väckelse resulterade i ett underbart svar från Gud. Så jag berättade följande för Corrie: En lördagskväll, vid slutet av en vittnesbördsgudstjänst i London, berättade Dwight Moody vad Gud gjorde i Amerika och i hans eget ämbete. När mötet var över kom en pastor fram till Moody och frågade om han skulle vilja predika i pastorns kyrka följande morgon och kväll. Dwight Moody gick med på det och nästa morgon for han till kyrkan för att predika. Han sade senare att när han började predika, önskade han att han aldrig hade gått med på det. Han sade att hanaldrig hade predikat till en mer kall och apatisk grupp av människor i hela sitt liv. Hans erfarenhet var helt enkelt bedrövlig, bara pressa, pressa, pressa, hela vägen. Han berättade även några av sina bästa skämt men kunde inte ens få så mycket som ett leende ur dem. Jag måste tillägga, att jag själv har upplevt precis samma förtvivlan förut. För många år sedan när jag besökte Korea och predikade genom en tolk i den största presbyterianska kyrkan i världen, berättade jag min bästa roliga historia. Ärligt talat, det var min bästa, absolut säkra, garanterat roliga historia. När jag kom till poängen, väntade jag mig en skrattsalva men fick ingen respons. Hela församlingen bara satt där och stirrade på mig. För att trösta mig, tänkte jag: “Jag antar att de här människorna inte har någon humor.” Efteråt frågade jag min tolk om skämtet, och upptäckte att han inte hade förstått poängen. Han hade totalt misstolkat skämtet. Men vad gör man? Jag lärde mig efter detta, att alltid pröva mina skämt på tolken först. Om de skrattade, använde jag det. Om de sade: “Men varför gjorde den och den, si och så?” Då sade jag: ”Vi hoppar över det skämtet.” Det är en sak att förlora ett skämt i en översättning. Men det är en annan sak att dra ett skämt på ditt eget språk och det fortfarande inte går hem. Församlingen förstod Moody, men de reagerade inte. Och Moody var arg på sig själv därför att han hade lovat att komma tillbaka på kvällen. Men han hade lovat, så han hade inget annat val än att komma tillbaka den kvällen. Men oj vad han gruvade sig för det. Och precis som det hade varit på morgonen, var kvällssamlingen lika kall och opåverkad, tills mot mitten av predikan, då saker förändrades. En värme kom över människorna och de började inte bara lyssna på Moody men de började reagera inför budskapet. När han frågade hur många ville ta emot Jesus Kristus, lyftes händer i hela salen. Det var så många som räckte upp händerna att Moody ifrågasatte om de verkligen hade förstått honom. ”Det måste vara en kulturell skillnad”, trodde han. ”De förstår inte att jag frågar dem om de vill bli pånyttfödda.” Så han förklarade återigen utförligt att han bad dem att omvända sig från sina synder, ge sig själva till Jesus Kristus och be honom ta kontroll över deras liv. ”Alla ni som vill ta emot Jesus, stå upp nu.” Och de stod upp, hela rader av människor. Rummet var fullt av stående människor. Moody vände sig till pastorn och frågade: ”Vad betyder detta?” ”Jag har inte en aning” svarade pastorn, men fortsätt.” “Dessa engelsmän förstår mig inte”, tänkte Moody. Så han förklarade igen, noggrannt. ”Ni som vill ta emot Jesus Kristus som er personliga Frälsare och vill börja er vandring med Honom, och uppleva det nya liv som Han ger, möt mig i salen en trappa ner.” Moody gick ner till salen, och folket följde efter honom. De fyllde hela rummet. Nästa morgon for Moody till Skottland. Men när han kom till sitt hotell, hade han ett meddelande som väntade på honom där. ”Var snäll och kom tillbaka till London. Människorna är hungriga för väckelse.” Så Moody reste tillbaka och predikade i två veckor till. Under den tiden kom över 400 människor till Jesus Kristus i den tidigare så kalla, okänsliga kyrkan i England. Moody var inte dum. Han visste att det inte var hans predikan som hade förändrat atmosfären I den kyrkan. Han visste att anledning var att Gud hade verkat i dessa människors hjärtan. Så han var fast besluten att få reda på anledningen. Han började höra sig för, en sak ledde till en annan, tills han slutligen blev ledd till övervåningen och en gammal ungmös sovrum som av doktorer hade fått diagnosen att hon aldrig skulle kunna gå igen. När hon hörde att hon skulle tillbringa resten av sitt liv i sängen, blev hon förkrossad. ”Åh, Gud” bad hon, ”jag ville alltid tjäna dig. Men jag har skjutit upp det, och nu har detta skett, Herre. Jag är så ledsen att jag har slösat bort mitt liv. Förlåt mig. Vilken tradedi, Herre. Jag skulle så gärna vilja tjäna dig, men nu kan jag inte göra någonting.” Men Herren talade till kvinnans hjärta, “du kan be.” Så den sängliggande kvinnan började tjäna Gud i förbön, och hon koncentrerade sig speciellt på kyrkan hon hade gått till i London därför att den var så kall och formell. ”Herre, bad hon, ”Skaka om kyrkan. Sänd väckelse.” Denna kvinnas syster kom med mat till henne varje dag. Ibland hade hon med sig en dags-eller veckotidning, och en dag när hon lade en veckotidning på hennes säng, tog hon upp den och började läsa en artikel om en ung amerikansk pastor, vid namet D.L. Moody. Artikeln grep hennes hjärta, och hon kände sig manad att be: ”Herre, skicka denna unga man till vår kyrka här i London, och starta en väckelse bland dessa människor.” Dag efter dag bad hon samma bön. Varje söndag när hennes syster kom hem från kyrkan, frågade denna bönekrigare: ”Hur var gudstjänsten idag?” Som vanligt svarade hennes syster: ”Samma som vanligt—samma kalla böner, samma kalla sånger, allt som vanligt.” Men en söndag när hennes syster kom hem från kyrkan och fick samma fråga, svarade hon: ”Vi hade en besökare idag—en ung pastor från Amerika.” När hon hörde det, vaknade den sängliggande till: “Vad hette han?” Hennes syster tänkte efter: “Det var något lustigt—Moody, tror jag det var.” Kvinnan hjärta slog fortare: “D.L. Moody?” frågade hon. “Ja, det stämmer.” Kvinnan blev vit i ansiktet. ”Jag vill inte ha någon lunch idag, och låt ingen komma upp för att besöka mig idag, instruerade hon sin syster. ”Jag har något viktigt att uträtta.” Resten av den dagen bombarderade kvinnan himlen. Hon bad Gud att bryta igenom människornas hjärtan i denna kalla, okänsliga kyrka. Och det gjorde Han. Efter att Moody fått reda på dessa detaljer, sade han senare: ”Jag vet att när vi står inför Jesus för att ta emot vår belöning för vad vi har gjort, kommer inte jag att få någon belöning för Guds underbara verk i de hundratals själar som tog emot Jesus Kristus. Den som får belöningen, är den lilla kvinnan som så troget bad för väckelse.” När jag slutat att berätta den historien, sade jag: “Corrie, kanske Gud inte har fullbordat sitt största verk genom ditt liv än. Det sista kapitlet är ännu inte färdigskrivet. Det kanske till och med är mer underbart än alla andra kapitel hittills. Kanske är det så att Gud har kallat dig till förbön. Det är möjligt att du kan påverka världen för Jesus Kristus direkt här ifrån din säng. Hon fick en glimt i ögonen och hennes ansikte bröt ut i ett leende. Vi höll varandras händer, och hon sade med sin holländska accent: ”Ja, ja.” Gud hade talat till hennes hjärta om de fantastiska planerna han fortfarande hade för henne. Från den dagen startade Corrie ten Boom en verksamhet av förbön som påverkade världen, direkt från sängen där hon låg, oförmögen att röra sig. Bara Gud vet hur många liv som berördes av Corrie från hennes sovrum. Det är aldrig för sent att be för andra, och bara Gud vet vad dessa böner kan uträtta. Om Corrie ten Boom kunde göra det i hennes försvagade tillstånd, då kan vem som helst använda denna kraft i kompanjonskap med Gud. Bön är då lovprisning, begäran, och förbön—men det är också något mer än det. Bön är en kanal genom vilken Gud ger oss styrka och visdom. Denna text är hämtad ur boken: